SOLOLÀ
(Written by Evert Taube)


En herde spelar på sin flöjt om kvällen
och flöjten vänjer sig och låter bra.
Och regnet faller över torra ställen
och marken vänjes vid vad den skall ha.

När Sololà har krupit under fällen,
då vänjer bädden sig vid Sololà. 
När Sololà har krupit under fällen,
då vänjer bädden sig vid Sololà.

Och luften vänjer sig vid fågelns vingar
och havet vänjer sig vid vindens gång.
Och ringen vänjer sig vid handens fingrar
och snabba bäcken finner fort sitt språng.

När skogen lärt sig hur min stämma klingar,
då svarar eko på min enkla sång. 
När skogen lärt sig hur min stämma klingar,
då svarar eko på min enkla sång.

När Sololà har krupit under fällen,
då vänjer bädden sig vid Sololà.
När Sololà har krupit under fällen,
då vänjer bädden sig vid Sololà.



(Contributed by Sören Sjögren - July 2003)